Stor intervju med HBK´s Torbjörn Arvidsson
Mer än 21 år har passerat sedan Stuart Baxter värvade Torbjörn Arvidsson till HBK från Kalmar. Att vistelsen i Halmstad skulle bli så lång var inget HBK:s mesta allsvenske spelare hade räknat med.
– Jag tänkte att jag kunde flytta dit som ungkarl med mitt tvåårskontrakt, och sedan antagligen flytta hem igen.
– Det hade nog kunnat bli andra idrotter än fotboll för mig också. Bara det varit en lagidrott och en kontaktsport av något slag. Jag höll på med basket tills jag var 15. Man kan tycka att det är en kärringsport, men det var också rätt fysiskt med en del närkamper. Att det blev fotboll, det var väl folk runtomkring som lockade. Jag var på väg att sluta när jag var 15, men de tyckte att jag skulle fortsätta. Det är kanske den sport som passar mig bäst. Det ger mycket tillfredsställelse med fysisk aktivitet. Jag har ju mått bra av att slå en bra passning, men…
Men en rejäl närkamp?
– Ja det är inte mycket som går upp emot det. Men det har alltid funnit en boll med i bilden någonstans, även om det inte alltid har träffats först.
Det blev några gula kort i karriären?
– Egentligen skulle man ha varit äldre. Lite tidigare fick du ha ett gult kort varje match utan att bli avstängd, det hade passat mig. Lasse Jacobsson utnyttjade ju det systemet, han hade 23 gula på 24 matcher eller något sådant.
Då ligger man på gränsen…
– Ja, och utnyttjar systemet. Det har man försökt och kanske också varit rätt duktig på. Hitta nivån och gränserna. Och går det att hitta ett kryphål så har man kanske gjort det, men det har mest varit på träning.
Tog du med dig den erfarenheten – hur man täpper till kryphål – till tränarsysslan?
– Det kan man väl säga. Du har de som utnyttjar och egentligen förstör övningen, samtidigt som de vinner övningen, och det är ju imponerande på sitt sätt. Man vet vilka som håller på och då kan man säg till dem innan övningen vad den går ut på. Det är framför allt de äldre det gäller.
Var du inne på att bli tränare efter spelarkarriären?
– Nej det var inget självklart. I mitten av 2005 kom jag överens med ledarstaben att det inte gick att spela längre. De såg det väl på mig, hur jag mådde och hur jag agerade. Men de ville att jag skulle träna vidare och finnas kvar i truppen året ut. Och 2006 fick jag chansen att komma in lite på ledarsidan.
Hur tar man med sig erfarenheten som spelare in i tränarsysslan?
– Det kan vara att dela med dig av hur du har upplevt en situation. Allt från speluppfattning där du ska ta hänsyn till medspelare och motståndare, bollhastighet, din teknik, till anspänning, hur mycket kan du jobba emot, och vilka fördelar du får med rätt anspänning.
Är det någon tränare som betytt extra mycket för din utveckling?
– Stuart Baxter tog hit mig och var väldigt engagerad och stimulerande för oss spelare. Sedan har alla tränare haft för- och nackdelar, men det har varit bra klass på dem.
Försöker du plocka de bra bitarna från tränarna du haft till ditt tränarskap?
– Det är nog omedvetet i så fall. Jag har väl inte suttit så väldans massa minuter och skrivit upp plus och minus på Stuart Baxter, sedan tagit Prahls plus och minus, Jannes plus och minus. Godbitarna har lagt sig i ett fack och de mindre bra sakerna i ett annat fack i huvudet. Sedan söker man egna vägar. Jag är fortfarande rätt grön i det här och utbildas varje gång jag går ut på gräsmattan. Spelarna lär mig saker och jag försöker lära dem saker. I den takten utvecklas man.
Tror du någon kommer slå ditt klubbrekord (306 allsvenska matcher)?
– Som arbetsmarknaden ser ut i dag är det lättare att flytta på sig, så procentuellt är det inte lika många spelare som stannar lika länge i en förening. Men Tommy Jönsson har ju chansen att gå förbi mig om han spelar tillräckligt många matcher i år. Halmstads Bollklubb är en förening där jag trivs, och föreningen har väl antagligen trivts med mig, i alla fall de ledare jag haft. Därav det äktenskap som fortfarande pågår.
Var du någon gång på väg bort från Halmstad?
– Även till mig har det ringt andra svenska klubbar på högsta nivån. Det har varit lockande samtidigt som jag inte alltid haft en ordinarie plats i Halmstad. I en sådan situation har jag ändå ställt frågan till föreningen och ledarna, om det här förhållandet ska ta slut, men det har det inte varit något snack om, så därför har det aldrig varit aktuellt för mig att söka mig härifrån.
Har du någon höjdpunkt från dina åt i Halmstad?
– Sådana frågor tycker jag är lite löjliga, och saken jag säger är också lite löjlig, men det hänger ihop med att jag inte har varit ordinarie hela tiden i Halmstad. Det är en b-lagsmatch där vi åker ner till Helsingborg med ett rätt ungt lag och presterar vad vi kan. Jag får möta Ulrik Jansson på mitten och retar upp honom, och det gör väl inte saken sämre. Men överhuvudtaget, de träningar när man haft en övning där vi tillsammans ska få ut någonting och du som individ har gjort bra ifrån dig, det är oslagbart, det ger så oerhört mycket tillbaka.
Kickar av fotbollen helt enkelt?
– Nej det behöver inte bara vara fotboll, utan det är kickar av ett fungerande samarbete där du belastar kroppen och får det att fungera både som lag och individ. Sedan hade det kunnat ha varit en annan idrott eller ett arbete, ett uppdrag från styrelsen eller att vara ute och röja skog eller vad som helst där du tillsammans med någon annan utför ett lyckat arbete.
Du har under din karriär som spelare varit med om att åka ur allsvenskan och att ta SM-guld. Vad får du för känslor och tankar runt årets säsong?
– Vi går in i säsongen med en ny huvudtränare, och känslan är att mycket faller på plats under försäsongen där vi gör rätt många bra prestationer. Sedan startar vi allsvenskan lite trevande, gruppen har lite svårt att inse vad det är som behöver göras, vad laget behöver för att lyckas. Lyckas laget så lyckas individen så mycket bättre. Vi går på sommaruppehåll och får lite ledigt från fotbollen, och när vi ger oss på fotbollsbiten igen faller åter mycket på plats. Vi kommer ut i allsvenskan igen och förlorar visserligen mot Göteborg, men vi ser saker som vi tränat på som vi vill utföra. Det känns som att prestationen kommer att vara bra resten av hösten, men sedan om det räcker till poäng… Misstag kan komma både framåt och bakåt.
Så ni lyckas klättra i tabellen nu i höst?
– Jag tror att grunden vi står på är tillräckligt bra. Med det du vet om vissa lag idag så känns det som att vi ska ligga ett par pinnhål högre. Sedan vet du aldrig om de andra lagen bättre hittar nycklarna till framgång. Vad Trelleborg eller Gefle gör den här veckan har vi ingen aning om, inte vad de tar in för resurser och hjälp.
Hur ser ditt arbete ut?
– Jag är delaktig i alla träningar, både individuellt och för laget, scoutar spelare eller kommande motståndare. Du har kopplingen till våra ungdomar och ska se till att de får rätt pulsering med träning kontra vila. Dessutom är jag involverad i idrottsgymnasiet Aspero där HBK står för fotbollsträningen.
Känner du igen dig i någon av ungdomarna?
– Utan att nämna några namn ser jag spelare som lever mer på sin fysik, på vilja och hängivenhet, och det kan man känna igen sig i. Jag tror man måste ha det till viss del för att komma upp till en tillräckligt hög nivå. Det är intressant med ungdomarna och deras sätt att agera, viljan att prestera och utvecklas. Det är ett viktigt läge, flera av killarna är 19 år vilket är gränsen för juniorlagsspel. Antingen kan de flyttas upp i en a-trupp eller får vi hitta en annan lösning. Men det kan bli tack och hej för den här tiden också. Så det är säkert flera killar där det rör sig lite i huvudet nu, de har de här månaderna kvar för att visa upp sig.
Ni har flyttat upp ett par lärlingar i a-truppen, vad är nästa steg?
– Det är att få andra till att vara lärlingar. Men samtidigt har truppen blivit så pass stor nu. Sedan kan du aldrig veta hur snabbt pojklagsspelare ska flyttas upp i olika nivåer, när det är lagom, för fort och för sakta. De kommer till nästa nivå som junior och sedan a-truppen. Det är ju lite utav hur mogen du är som spelare och människa. Är du tillräckligt bra i huvudet så kommer du fram på ett eller annat vis. Sedan kanske du tycker att någon fått vänta för länge eller har tagits upp för snabbt. Det är fortfarande unga människor som kommer gå upp och ner.
Känner du att du gjort något avtryck i föreningen?
– De som är intresserade av HBK och har varit här ett antal år kan ju inte undgått att ha sett mig, vare sig de velat eller inte. ”Där kommer den idioten” eller ”där kommer han, han var en urusel fotbollsspelare, men han ville i alla fall” Det finns många som anser att man inte kan ha
en sådan som mig på en fotbollsplan, men det beror ju på hur man vill att fotboll ska spelas, vad man vill ha ut av spelet. Det är väl någon som velat ha mig på en fotbollsplan för att använda det jag är bra på. För min vilja och mitt engagemang känner jag uppskattning från publiken, sedan kanske inte alla på läktarna har tyckt att jag varit en galant spelare i frack…
Du kom hit som mittback. När skolades du om till mittfältare?
– Det var säsongen i division ett. Mats Jingblad var tränare och Janne Andersson assisterande och de tyckte att vi skulle testa det. Från att ha varit mittback sedan man föddes skulle jag helt plötsligt ha spelare runt mig, då skulle det vara någon bakom också, och det lärde jag mig aldrig fullt ut. Jag var tvungen att få en bättre teknik hela tiden, och min anspänning fick inte vara för hög. I 99 procent av det jag hade utfört dittills hade ju anspänningen varit hög och jag skulle vara destruktiv för motståndaren i det jag gjorde. I min nya position var jag tvungen att kunna koppla ifrån och i alla fall vara kreativ till någon procent och anspänningen skulle sänkas lite. Jag skulle ändå kunna passa fem meter till Ante Smith som stod jämte, och sedan kunde han leverera bollen.
Var det någon spelare som var extra jobbig att möta?
– Som mittfältare sprang du ju på en massa sådana här kvicka tekniska saker med låg tyngdpunkt. När du var mittback hade någon ofta stört dem tidigare så att de inte var i full balans och inte hade bollen intill kroppen.
Men som mittfältare mötte du dem när de hade full kontroll på bollen…
– Hasse Blomqvist i Västra Frölunda, det var ett jävla kvicksilver. Limpar också. De hade bra stegisättning och bra kontroll, men då hoppades man att man stört dem tillräckligt mycket tills de skulle möta vår backlinje. Det var få saker som gick upp emot en ren och bra tackling när du kom ut med bollen och samtidigt fick känna lite kropp. Tjuvnyp, trampa någon på tårna eller kittlas, det har jag aldrig gjort. Det finns många olika typer, från de som gett klockrena smällar i ansiktet till de som ska trampa dig och knäa dig för att få dig ur balans. Sådana har man haft ett extra öga på. Om en motståndare varit stygg mot någon i vårt lag, då gör det väl inget om jag går på lite också?
Hur lätt eller svårt är det att skaka av sig tjuvnypen?
– Det är ju matcher jag känt att det påverkat mig för mycket, att jag blivit mer fokuserad på det än på vad jag egentligen ska göra, och då blir det fel. Men kan du fokusera på det du ska utföra samtidigt som du har tjuvnypet någonstans i bakhuvudet så har du lyckats med utförandet samtidigt som laget lyckats. Om du sedan har fått din tillfredsställelse gentemot honom, då har det varit fullkomligt.
Blir det bättre med rutin?
– Ja det tror jag. Det jobbar du nog med själv hela tiden – när du själv fattar eller någon hjälper dig att fatta – att det inte betyder lika mycket som det andra och då får man värdera vad som ska göras och svälja det andra. Oavsett om det gäller en missad målchans, ett insläppt mål, en motståndare som varit stygg mot dig, eller någon i publiken som sagt att du är en fuling.
Påverkades du mycket av publiken?
– Där känner jag än idag att jag har ganska lätt för mig. Har du spelat inför mycket folk och det låtit väldigt mycket så hör du någonstans en inramning och efteråt kan du känna atmosfären. Men det är väldigt få gånger som jag sett eller hört vad som pågått utanför planen. Däremot det som hänt på plan, vad domarna gjort till exempel, där hade jag svårt att inte lägga mig i, och det är nog många domare som är trötta på mig. Men det handlade ju om att vara engagerad. Det finns gånger jag suttit innan match och sagt till mig själv att ta det lugnt och låta domaren göra en bra match – men har inte den biten varit påkopplad har inte något annat heller varit det, och det har blivit kasst.
Saknar du att spela själv någon gång?
– Nej egentligen inte. En fin stadion med bra gräs kan få i gång dig mer när du ska värma upp laget, och jag spelar någon veteranmatch. När vi spelar bra fotboll så ger det mig någonting. Skulle jag sakna fotbollen så får jag väl be Michael Svensson att gå ut och köra lite en mot en. Han kan flytta på sig rätt så bra så det hade nog varit något att bita i. Han är explosiv fortfarande, inte så kraftig men vilken verkningsgrad han har i de kilona.
Jag läste i någon intervju att han kunde gå in med dobbarna före när ni körde kvadraten på träning, stämmer det?
– Ja kvadraten är vi fortfarande med lite på. Nog har man glidit in i någon där, då blänger de på en. Men jag får inte vara med på träningen längre, Anel har portat mig. Han gick till klubbdirektör och tränare och sa att jag inte skulle få vara med. Det var någon situation där han inte riktigt var nöjd. Han får skylla sig själv, han är kvickfotad och så duktig med boll att han hann göra en riktningsförändring – men jag hann inte ställa om ju (skratt). Han kunde ha flytta både sig och boll, det blev lite fel. Därefter så gick han till ledningen, och jag fick ett stort rött kort.
/Lars-Åke Englund
Foto: Bildbyrån