Från de fullsatta läktarna i Bosnien – till Kopparvallen

Edit

Almer Ljutika lämnade krigets Jugoslavien som 17-åring 1994 i samband med att hans pappa skadades i ett öga och fick uppehållstillstånd i Sverige. Familjen kom till lilla Åtvidaberg.
   – Att jag kom till Åtvid var fördelaktigt på det sättet att jag kom in i det svenska livet och började umgås med svenskar. Hade jag kommit till en storstad, hade jag säkert sökt mig till mina egna rötter.
   Förutom den stora omställningen med en ny kultur och ett nytt språk, förvånades den fotbollsintresserade Almer över den obefintliga läktarkulturen på Åtvidabergs FF:s hemmamatcher. – Det var verkligen jättetyst på läktarna, minns Almer, som ändå tog bygdens stolthet till sitt hjärta. Tillsammans med några andra supportar bildade han 2003 supporterföreningen Kopparslagarna, som började sjunga ramsor på hemmamatcherna och organiserade resor till bortamatcher.
  
   Men motståndet mot nymodigheten var stort på orten. – Folk var väldigt skeptiska och negativa när vi började skrika på läktaren. Många sa ”fan vad stökigt det börjar bli på Kopparvallen. Jag har gått dit i 40–50 år och det har alltid varit tyst.” Åtvidabergsborna är väldigt, väldigt konservativa. Minsta lilla förändring blir jättejobbig för dem. Almer Ljutika har märkt hur vinden har vänt under de senaste åren och att många av Kopparvallens besökare uppskattar klacken.
   I år har Kopparslagarna 130 medlemmar, vilket är rekord. För att kunna växa ordentligt måste dock rädslan för supporterkultur försvinna. – Många vill inte ställa sig i klacken. De tänker ”vad ska min granne säga när jag står där i matchtröjan?”. Många har åsikten att om man bär en matchtröja så är man en huligan, säger Almer Ljutika. Almer är själv beviset på att man kan vara en helt vanlig familjefar och klackmedlem på samma gång. Han tar ofta med sig frun och de fem barnen som är mellan ett och 13 år gamla på match.
   – Alla har Åtvid-tröjor när Åtvidaberg spelar. Och när vi åker på bortamatch gör vi det till en rolig utflykt. Det är ofta samma folk som reser tillsammans i bussen, så man blir som en stor familj. Och att ta med sig familjen har aldrig känts farligt. Kopparslagarnas relationer till motståndarfansen har alltid varit goda.
   – När vi är på bortamatcher är alltid målet att träffa andra supportrar, sitta ner över någon pilsner och diskutera fotboll ihop. I superettan marscherade vi tillsammans med motståndarfansen till matchen.

  /Johan Fyrk