Krönika: Passion är inte kunskap

En idrottsförening i eliten som har många passionerade supportrar känner av stödet när det blåser medvindar. När det går bra för kommer det flera, så kallade medgångssupportrar, till matcherna. Stämningen är på topp och laget hyllas i media, supportrarna hyllas i media och av spelare och klubb. När det går sämre är det medgångssupportrarna som försvinner först och kvar står de som har passionen vare sig de är klack, ultras, sittplats, firma eller familj. De med passion är där och lider, det svider och media skriver ner laget, föreningen och till och med supportrarna kan få sin beskärda del av media. Föreningen slutar att hylla supportrarna, för det mesta, när det går riktigt dåligt.

Nu är det Djurgården som har hamnat i en monumental svacka när det gäller matcher mot storlag i allmänhet och derbyn i synnerhet, vilket gör att de passionerade supportrarna mår riktigt riktigt dåligt.

Det som händer i sådana här situationer är att man i stället för att sätta sig ner och fundera:
* Hur ska vi göra för att få situationen att bli bättre?
* Kan vi göra något för att laget ska prestera bättre?
* Vad är det som fungerat så här långt?
* Vad är det vi gjort som lyft laget?

I stället blir man destruktiv och får destruktiva tankar, vilket ofta leder till destruktiva handlingar. Något som leder till att laget presterar sämre, att individerna i laget presterar sämre och till slut blir det negativa tillståndet inför stormatcher i allmänhet och derbyn i synnerhet lika med att det är så laget kommer att prestera. Bryter man inte det här mönstret genom att svetsa sig samman inom grupperna, inom helheten, då kommer man att fortsätta få negativa resultat.

Att jag tar upp Djurgården i det här läget är fyra isolerade händelser med två helt olika utfall.

1. Inför årets premiär samlades supportrarna för att stötta laget ute på Djurgårdens träningsanläggning på Kaknäs. Spelarna tränade i supportertröjor och det togs ett gemensamt gruppfoto. Tyvärr har jag ingen bild som jag har rättigheter att publicera här.

Resultat: Säker vinst i premiären mot Örebro som efter tio omgångar är ett topplag.

 2. Inför det första derbyt mot Hammarby i Allsvenskan presenterade man ovanstående tifo när spelarna klev in på plan. Spelarna hade då förlorat elva raka derbyn och ingen spelare kunde misstolka uppmaningen - VINN DJURGÅRDEN VINN.

Resultat: Djurgården förlorade derbyt med 1-3.

 3. Nu var det dags för derby igen och även denna gång var budskapet från läktarhåll tydligt, ovan ser ni tifot från inmarschen och även det budskapet var tydligt, mycket tydligt, återigen stod det - VINN.

Resultat: Djurgården förlorade derbyt med 0-2, vilket ledde till uppretade supportrar och ett medlemsmöte i onsdags.

 4. Redan kvällen efter medlemsmötet signalerar Järnkaminerna att det kommer att vara 13 tysta minuter på Tele2 Arena under matchen mot Kalmar. Detta för att Djurgården nu hade just 13 raka derbyförluster. Texten på banderollerna i bilden ovan talar sitt tydliga språk för hur Djurgårdens spelare kom att agera under matchen mot Kalmar. "13 matcher utan vinst från er, ger 13 tysta minuter från oss" och "Hjärtlösa insatser är ovärdigt Djurgårdens IF".

Resultat: Storförlust mot ett bottenlag, ett lag som Djurgården inte hade förlorat mot på sex år på hemmaplan.

Jag säger ingenting om passionen, den finns där. Den går inte att ta bort från en supporter. Det jag undrar är om det är rätt metod, rätt väg att gå? Är matchen ett forum för att visa sitt missnöje, är man beredd att ta ytterligare en förlust genom att sända ut destruktiva budskap. Det finns inget positivt eller uppbyggande i de tre sista exemplen. Att jag har just Djurgården som exempel är för att det är i Djurgården det händer nu; det kan naturligtvis hända i vilken förening som helst.

Vad kan man göra
Det allra bästa i ett sånt här läge är att starta från noll. Att visa kärlek och bara kärlek. Då sänder man ut en signal att vi står bakom er vad som än händer och sker. Ingenting kan rubba oss.

Åk ut till träningsanläggningen och stötta, sjung och stötta laget. Sluta att sjunga att man hatar andra lag, det spelarna hör är det andra lagets namn och inget annat. Dessutom triggar det ju motståndarna till att öka sin prestationsförmåga.

Gör inte spelarna sitt bästa?
Jag tror inte att det finns någon spelare som går ut på planen med tanken, nu ska jag göra en dålig insats. Idag ska jag vara hjärtlös. Men när jag tittade in i spelarnas ögon inför derbyt mot AIK i måndags fanns det ingen glöd, det brann inte i spelarna blickar. Det fanns en tomhet, en rädsla och jag är säker på att den var undermedveten. De står och säger att det är vår tur, vi är beredda och det är deras sanning, deras verklighet. Tyvärr var inte spelarnas hjärna och hjärta sammankopplade. Tro nu inte att jag menar att de spelade hjärtlöst! Det var tanken som inte var förankrad på båda ställena. Ibland vill man dessutom för mycket och då låser det sig.

Media
Media ska granska, det är deras uppgift. De ska beslysa svagheter, styrkor, kritisera och så vidare. De är i mångt och mycket gratis reklam till föreningarna. Ju mer de skriver, desto fler kommer att vilja gå. Media kommer att fortsätta att skriva om det går dåligt för ditt lag, de kommer att forsätta att skriva om något gör något dumt på läktaren eller utanför. Media är inte emot dig som passionerad supporter, media är inte emot ditt lag. De förmedlar den bild som journalisten ser händer i din förening, på läktaren och utanför. Tio olika journalister kan se på tio olika sätt det som händer.

Passion är inte kunskap, passion är mycket viktigare än kunskap många gånger.